BUTTAHARA

"I januari 2005 dominerades de svenska medierna helt av två stora nyhetshändelser, båda orskade av naturkrafter. Vilka?"

Alice svarade tsunamin, jag svarade Gudrun och det var så det hela började. Eller egentligen började allt redan långt innan, då alla ständigt frågar hur länge vi har suttit ihop, varit Bill och Bull, systrar och bröder, soulmates och bästa vänner. Vi rycker ständigt på axlarna, säger 5år, kanske 6, men det funkar inte att ge samma svar hela tiden, speciellt inte när tiden tickar på.

När orkanen Gudrun blåste sig över landet var jag och Alice i Göteborg och spelade Gothia cup, frågan som är ställd överst i inlägget fick oss att inse detta och det var den största framgången vi har gjort på flera år. Vi bestämde oss för att göra en analys över vår vänskap och tack vare alla innebandyhändelser i våra liv kunde vi få svaret på frågan som länge varit ställd. Som Alice berättade i inlägget under så är det faktum att jag inte vågade säga nej, anledningen till att vår vänskap är som den är idag, men när jag ändå är igång ska jag nog fördjupda mig lite i den frågan hon ställde sig, varför jag fortfarande hänger med kvinnan. För att undvika att skriva jäääättelångt kommer detta delas upp i flera delar.

Part one- Så får du mig ändå:

Det var i början på säsongen 04/05 som jag återigen började på innebandy tillsammans med Alexandra. Jag knackar(eller förmodligen slår sönder dörren med klubban) på dörren till Navet och Alice öppnar. Med för stora innebandybandyglasögon, sittandes för långt ner på näsan sträcker hon ut handen och presenterar sig. Redan så här tidigt i historien kan man undra varför jag idag sitter i min säng, på andra sidan klotet och har Alice som resesällskap. Det komiska är att det bara gick utför efter det där också. Men som Ray Bradbury en gång sa, "Living at risk is jumping off the cliff and building your wings on the way down." Jag misslyckades bara med att bygga vingarna. Inget man kunde förutspå. Just kidding. Just kidding heaps. Alice is the best a beast can get.

Vad som händer fram till det nya året, 05, är lite oklart. Jag hänger mer med andra lagkamrater och mer en medspelare till Alice än hennes vän.

Sen far vi till Gothia. Tidigt in på månaden januari. Det var här vi tillsammans satt kvar med Simon, ritade upp hur hans skägg skulle se ut, tog pendeln för långt och såg ett spökhus. Det var här vi fick vårt första gemensamma minne och det var här fröet såddes. Ett frö som visades sig att bli den vackraste blomman i mitt liv. Förmodligen en väldigt vacker blomma för väldigt många andra också. Ni är välkomna. No worries liksom.

Känner att det blir vackert att sätta en punkt här. Part one is done and over with. Moving on.



jahara