It goes on
Processen var jobbigare den här gången, trots mina otroliga brobyggeskills och den nya förmågan att kika på den ljusa sidan av livet. Men man tar sig alltid dit till slut. Över floden. Till andra sidan. Sate vad solen kan skina där.
Har ett dokument som ofta tar mig dit. Ett dokument med 4500 ord. Sagda av kloka män och kvinnor. Kanske ett eller två från Alice också. That was a big lie. Hon finns i ett annat dokument, med bland annat citatet "Skulle vi ge Jesus en bil skulle han ändå rida iväg på sin åsna". I alle fall, tillbaka till ämnet.
Man drunknar inte av att falla i vattnet, man drunknar av att man stannar kvar där.
Därav är inte misslyckandet i att falla, utan att ligga kvar. Att inte resa sig. And our greatest glory is rising up every time we fail, so that's what I keep on doing.
"The important thing is not to be bitter over life's disappointments. Learn to let go of the past, and recognize that every day won't be sunny. And when you find yourself lost in the darkness of despair, remember, it's only in the black of night that you see the stars, and those stars lead you back home."- Whitey
Med dessa väl sagda ord av One Tree Hills coach reser jag mig upp och putsar bort smutsen på knäna. Livet går alltid vidare och tacka fan för det.
jahara.
But what if I fall, will you pick me up?
Jag gör det ändå. Genom tusen ord och en bild.
Det handlar inte om att jag biter mig i kinden, att Yambabandet syns, att jag ser mindre glad ut eller att jag kommer i fred. Man måste gräva djupare än så. Man måste knäcka koden.
jahara
Hur true awesomeness blev till, part dos
Part dos- I could be your hero baby
Gothia tog slut och där var la här vi insåg att awesomeness+awesomeness blir true and pure awesomeness tillsammans. Vi började hänga.
2005 var året då lilla sportspegeln besökte Örebrocupen. Det var även sista gången på många år då ett flicklag i ÖSK kom till A semifinal. Med Emma Stenman och Carro som tränare stod vi redo att ta oss an Örnen. Vi tog igen 2-0 till 2-2, men förlorade sedan på straffar. I svensk TV blir Johanna Skogh kallad för chanslös och Alice för playmaker. En parentes utan parenteser bara...
Det är inte det viktiga dock, det viktiga var att det var under denna cup som Alice för första gången fick följa med mig till Stadsträdgården och avnjuta mat när den är som godast, gratis. Detta var första gången av otroligt många gånger. Räkningen är tappad för länge sen.
Det var nu jag och Alice var mates. Johanna vågade fortfarande inte säga nej, men nu ville hon inte.
2006 kommer. Fettisch startas. Planer sprids, men blir inte mer än så. Doun, tillsammans med resterande del av F89/90, samt P90, far till Tjeckien unt Slovakien för att jaga en plastboll. Vi vet om att vi var tighta här, för vi delade örsnäcka på bussen dit, blev ledsna när vi inte fick dela rum i Tri Studne och Alice köpte kläder till mig. Tidig födelsedagspresent.
Tjeckien är egentligen en historia för sig. Jesus så kul vi hade. Bikten. Kutna Hora. Svett. Twin Opatov. Rooobineee. Slovakiens U19 landslag. Ombytta roller. Disco. Världens minsta torg. Kiosken. Tjeckien.
I september samma år får jag ett sms som ger mig en klump i magen. Alice på sjukhus. Jag åker till Stockholm och ser min bästa vän med en nyopererad nacke dra ett skämt. Resterande delen av året går hon runt med en nackkrage och man hör henne inte yttra ett enda klagomål. Min idol och nu även min bästa vän. Det fröet som började blomma är nu den där vackra blomman och vackrare skulle den bli. Vackrast till och med.
jahara
Hur true awesomeness blir till, part uno
Alice svarade tsunamin, jag svarade Gudrun och det var så det hela började. Eller egentligen började allt redan långt innan, då alla ständigt frågar hur länge vi har suttit ihop, varit Bill och Bull, systrar och bröder, soulmates och bästa vänner. Vi rycker ständigt på axlarna, säger 5år, kanske 6, men det funkar inte att ge samma svar hela tiden, speciellt inte när tiden tickar på.
När orkanen Gudrun blåste sig över landet var jag och Alice i Göteborg och spelade Gothia cup, frågan som är ställd överst i inlägget fick oss att inse detta och det var den största framgången vi har gjort på flera år. Vi bestämde oss för att göra en analys över vår vänskap och tack vare alla innebandyhändelser i våra liv kunde vi få svaret på frågan som länge varit ställd. Som Alice berättade i inlägget under så är det faktum att jag inte vågade säga nej, anledningen till att vår vänskap är som den är idag, men när jag ändå är igång ska jag nog fördjupda mig lite i den frågan hon ställde sig, varför jag fortfarande hänger med kvinnan. För att undvika att skriva jäääättelångt kommer detta delas upp i flera delar.
Part one- Så får du mig ändå:
Det var i början på säsongen 04/05 som jag återigen började på innebandy tillsammans med Alexandra. Jag knackar(eller förmodligen slår sönder dörren med klubban) på dörren till Navet och Alice öppnar. Med för stora innebandybandyglasögon, sittandes för långt ner på näsan sträcker hon ut handen och presenterar sig. Redan så här tidigt i historien kan man undra varför jag idag sitter i min säng, på andra sidan klotet och har Alice som resesällskap. Det komiska är att det bara gick utför efter det där också. Men som Ray Bradbury en gång sa, "Living at risk is jumping off the cliff and building your wings on the way down." Jag misslyckades bara med att bygga vingarna. Inget man kunde förutspå. Just kidding. Just kidding heaps. Alice is the best a beast can get.
Vad som händer fram till det nya året, 05, är lite oklart. Jag hänger mer med andra lagkamrater och mer en medspelare till Alice än hennes vän.
Sen far vi till Gothia. Tidigt in på månaden januari. Det var här vi tillsammans satt kvar med Simon, ritade upp hur hans skägg skulle se ut, tog pendeln för långt och såg ett spökhus. Det var här vi fick vårt första gemensamma minne och det var här fröet såddes. Ett frö som visades sig att bli den vackraste blomman i mitt liv. Förmodligen en väldigt vacker blomma för väldigt många andra också. Ni är välkomna. No worries liksom.
Känner att det blir vackert att sätta en punkt här. Part one is done and over with. Moving on.
jahara
Det bästa
Det bästa med att leva? Det är den bästa frågan.
Det bästa med att leva är att man kan upptäcka vad det bästa med saker och ting är. Det bästa med det bästa är att det inte finns något bättre, inte förns man upptäcker vad det är. Att upptäcka vad som är bättre är det bästa. Det är inte många som är bättre än bäst. Inte ens de bästa. Bäst jag slutar nu.
Den här bilden kommer läggas upp någon gång till.
Bästa hälsningar
Bästa Alice
Nu måste vi dra
Jag kommer att hitta något större på vägen.
En parantes bara. Godnatt.
jahara.
Far och Son
Jag har sökt mig till dig för att tala om min far.
Keith Urban sjunger i en sång:
"Lately I've been noticing
I say the same things he used to say
And I even find myself acting the very same way."
Och det är egentligen det jag har att säga. Jag har alltid sett mig som en som inte har mycket gemensamt med min familj, att det vore mer logiskt ifall sanningen var den att jag var adopterad. Men efter en vecka med min pappa på golfbanan så är det så tydligt. Han är min pappa. Mitt temperament, från pappa. Min "humor", från pappa. Min fantastiska egenskap att vilja alla människor något gott förutom de få svinen som faktiskt inte förtjänar det, från pappa. Viljan att bara vara för sig själv och göra ingenting, från pappa. Viljan att vara sin egna chef likaså. Jag kan fortsätta länge och långt, men min poäng är nog poängterad och fortsätter därför att citera Keith Urban:
"He's in my eyes
My heart, my soul
My hands, my pride
And when I feel alone
And I think I can't go on
I hear him sayin' "Son you'll be alright"
Everything's gonna be alright"
Yes it is"
Och ja, det är lika br att låta det stå son istället för dotter, för det är så min mamma har beskrivit mig. Som hennes son. Bara för att jag hellre sparkade boll och hade på mig shorts...
jaha-ra
Kvar i något jag lämnat
To be continued...
j
Jag ska ge hjärter ess ett ansikte.
Jag har mina mål här i livet. Några mål handlar om var jag ska vara om 15 år. Andra mål är kanske lite mer kortsiktiga. Vissa mål kan vara så patetiska som att jag ska lyckas med att göra en bakotvolt på studsmatta, dock ett väldigt coolt men som sagt, patetiskt mål. Jag tycker att man ska ha mål i livet. Det viktiga med mål är att man får inte blanda ihop dem med drömmar. En dröm kan vara ganska orealistisk medan ett mål är något fullt möjligt. Kom inte och kommentera att ingenting är omöjligt, jag kan ju inte gärna sätta upp ett mål som menar att jag ska gifta mig med Daniel Westling om 3 år.
1. När man pratar om Daniel Westling tänker man ju på kungafamiljen och då tänker man på något som har 52 kort vilket bildar en kortlek.
2. Om jag ska säga att någon är bra på något så säger jag något i den här stilen "Messi är ju king på fotboll" eller "Ola är kung på att göra pannkakor".
Är man bättre än kung så är man ju givetvis ett Ess. Hjärter ess tycker jag symobliserar det bästa kortet i en kortlek. Jag kommer ge Hjärter ess ett ansikte. Observera att detta inte är någon dröm.
Ahara - (hon som kommer ge hjärter ess ett ansikte)
Lagomliv
blå som en vinter som väntat i 500 år,
Sommarn är äntligen här men det värst av allt är att istället
så fäller jag en tår då undrar jag varför allt verkar
så bra jag har slitit och slutligen lyckas idag jag lever
min dröm på min barndomstid, det är inga problem med mitt lagomliv.
Inga problem. Skönt beat. Är det så här det känns att vara lycklig?
Ahara.
Hunger
Ahara.
13
Jag fick aldrig en lillebror och det har alltid varit ett tomrum inom mig på grund av det faktumet.
Idag sitter jag här, med den där pusselbiten på plats. Jag har fortfarande ingen lillebror men jag har dig, min lillasyster. Jag vet inte hur det blev som det blev. Jag såg mig själv i dig. Mig själv fast en bättre version och på något vänster klev jag in som en förebild för dig, någon du litade på och kunde öppna upp för.
I följande meningar ska jag göra det jag har tänkt och velat göra länge, jag ska försöka förklara hur lilladu gör min värld till något mycket bättre. Att det inte bara är jag som bidrar till något för din vardag, utan att du ger mig så enormt mycket. När jag skriver min underskrift och sätter min punkt kommer inte jag har lyckats förklara så pass väl som jag vill, men förhoppningsvis har jag gett lite mer förståelse. Utomstående kan hoppa detta inlägg, om inte även de vill ha en förståelse i vår relation.
De som står mig nära vet att jag hade en liten svacka i livet i vintras. Jag hade förmodligen passerat väggen och var relativt trött på livet och allt var det innebar. Däremot så är det något som inte lika många inte vet och för att citera mig själv:
"Någonstans mellan skola, träning och träning slutade jag äta tillräckligt och fick musklerna att försvinna. Samtidigt som detta fick jag tydligen i mig för mycket kebab och geisha. Jag slutade orka. Jag började tappa aptiten och illamåendet nådde mig när jag åt. Jag slutade prioritera en av de viktigaste tingen i våra liv för att hinna med innebandy och skola. Hela tiden visste jag att det var fel, men orkade inte göra något åt saken. Sen gav hon mig en käftsmäll av ord. En 13årig tjej. Tjejen som får mig att ogilla Gud för att han inte såg till att hon var min lillasyster. Jag har lovat henne att äta frukost, mackor innan träning och en rejäl måltid efter. Lunch och middag också givetvis. Med hennes ögon vakande över mig, kommer jag att hitta formen igen."
Och formen hittade jag.
Du må vara liiite yngre än mig, och det är oftast där det sviker lite för folk. Men de kan få tycka att vår relation är konstig och aldrig förstå sig på varför jag smsar så mycket med dig. Jag kan inte rå för att du får mig att må bra. Att jag kan berätta saker för dig som tynger mig, för att sedan känna mig lite lättare. Jag kan inte rå för att du är 14 men minst lika klok som övriga i min närhet. Det bästa är att veta att du alltid finns där. Oavsett vad jag berättar tycker du om mig. Jag känner en enorm trygghet, en trygghet inte många andra ger mig.
Jag vill se alla dina matcher och vara ditt stöd. Jag fylls med en obeskrivlig stolthet när jag ser dig spela. Du är utan konstigheter bäst på plan, levererar oavsett och du har din vilja. Så länge du tror på dig själv, vill spela och älskar det du gör kommer du att lyckas. Du kommer att ta emot diamantbollen. Du är en klippa i skolan, med tok för höga krav. Jag vet att oavsett vilken väg du vill gå på i livet, du kommer att nå ditt mål och jag kommer att gå vid din sida, precis som jag vet att du kommer att gå vid min.
Du är rädd för att allt kommer att försvinna när jag lämnar landet, men sanningen är den att allt kommer att bli starkare. Jag kommer, som redan nämnt, att gå vid din sida. Hjälpa dig med vägledning om det så behövs, annars bara finnas där. Du kan alltid luta dig mot mig när du är trött och i de tunga uppförsbackarna puttar jag mer än gärna på. När vinden blåser emot, kommer jag alltid att finnas där för att vända vinden rätt. Det finns inget jag inte skulle göra för dig.
Du får mig att tro på mig själv för att veta att någon som du ser upp till mig lyfter mitt självförtroende upp till taket. Är du bitter på mig, blir jag bitter på mig. Har jag förtjänat din onda blick blir jag ångerfull och ogillar mig själv. Jag värdesätter din glädje högt, för att din glädje är min. Jag gillar alla sidor av dig, de bra som de dåliga. Det enda som tynger mig i allt det här är att jag inte får bråka med dig om vem som ska sitta längst fram i bilen och att du inte sitter vid samma bord som mig när jag äter middag.
Du stör inte. Du är inte ivägen. Du skulle inte ens vara det ifall du la dig i den. Du finns och jag älskar dig för det.
Min giraff, lillasyster och bäste vän.
jahara.
I wouldn't trade you for anything
jahara.
Fredagsfilosofi på en annan dag
Lev aldrig som haren. Spring inte iväg så fort du blir rädd.
Du ska ha respekt, men lev inte i rädsla, utan utmana den.
Övervinn den.
jahara.
conversiations with my 13 year old self.
Dags för ett djupt inlägg. Det är kanske inte riktigt meningen att någon ska fatta vad jag skriver i de meningar som kommer att följa detta stycke. Jag skulle nästan lika gärna kunna skriva på Kinesiska.
Vore det inte riktigt trevligt att åka hem och kakla köket, sätta dit den där första rutan och fortsätta att jobba intensivt i 2 dagar.Sen efter att man har gjort det, efter allt slit, ja då har man lärt sig så sjukt mycket. Då borde man riva ner det, och göra om allt igen. För så skulle man utan tvekan göra det mycket bättre och snyggare. Då tar man liksom med sig all ny kunskap till ruta ett igen. Då blir det succé. Då kan man börja att pimpa badrummet också.
Så, om jag fick leva om mitt liv med all kunskap och erfaranhet som jag har nu.. Skulle jag leva det på samma sätt? Skulle jag ha de drömmar som jag har nu? Skulle jag ta risker eller chanser? För om man tar en risk, så finns det även en chans. En sak är säker, och det är att jag skulle fortfarande vara mig själv. Alice.
You're angry
I know this
The world couldn't care less
You're lonely
I feel this
And you wish you were the best
No teachers
Or guidance
And you always walk alone
Ahara- ett färglöst liv kan skapa glädje.
Ett ögonblick med hat
Det är på grund av detta jag fortfarande spelar innebandy. För att när jag sätter min fot på träningen och träffar laget försvinner alla ovanstående tankar. Det är även därför jag tränar ett lag, de lyckas med exakt likadant. You're the sunshine in my life och därför går jag hellre in i väggen än lägger av!
Cirkus 1.10 in i den. Magiskt!
Den som har satt ihop klippet har dock hoppat över "You know what this is? This is a Fuck You to me and everyone in this class..."
jahara.
Jag behöver en ny inkomstkälla
jahara.
Igår fira jag tre år
21 september är inte någon tur dag i min familj. Så är det bara.
Tänk om jag kunde redigera den här...
Johanna. Du får göra det åt mig!
ahara.
Skogh talar ut, snart är det slut
Jag är trött.
Jag är trött på innehållet i mitt liv.
Skola och innebandy. Det är den jag är. Johanna Skogh. Skola och innebandy. Samma saker, olika namn.
Detta kunde ha varit awesome för den människan som gillar skola och innebandy. Men för den människan som känner lika stor kärlek till en fisk som de två tidigare nämnda tingen, för den människan är det inte ens ett a i awesome.
Skolan.
Ibland brukar jag sitta och tänka på vad jag lär mig och vad lärandet kommer att göra med min framtid.
Derivatan, den kan jag nu. Efter 2 år framför matteboken har jag lärt mig något jag absolut inte kommer att ha någon användning till. Min svenska, mitt sätt att skriva, det lilla i det som är bra, det kan jag inte tacka Svante för. Blogg.se ska ha den tacken. Jag ska ha den tacken. På grund av att jag själv har suttit och nötat, skrivit inlägg efter inlägg, har jag tagit mig dit jag är på den fronten. Däremot har Svante lyckas fått mig att tvivla på det jag kan och på det jag kommer att åstadkomma. Fysiken, 250 poängs fysik a samt b. Jag tackar Gud för denna kunskap. Min morgondag skulle vara långt ifrån lika enkel om jag inte Göran hade lärt mig allt som han lärt mig. Hade jag kunnat allt jag borde ha kunnat, alla konstanter och allt som man nu lär sig, skulle mitt huvud förmodligen varit helt borta. Min framtid skulle inte ha någon strimma ljus. Så tack Göran, tack för att du inte lyckades trycka in ett enda ord av förståelse i mitt huvud.
Det är inte skolan som har format den jag är. Det är den som har fått mig att ibland bli den jag inte vill vara.
Innebandy.
Jag vet att det är historier om er, ÖSK, som jag kommer att berätta för alla jag möter där ute i världen. Det är er jag kommer att tala högt om. Med stolthet kommer jag att berätta vad vi har gjort tillsammans som en stor familj. Men sporten i sig ger mig ingen lycka. 60 minuter på planen känns som en evighet. Minst en gång i minuten tittar jag på klockan och suckar för att den inte går fortare. Min enda glädje till sporten är ni. Resten är en känsla av obehag, hat och ångest. Den gör ont. Tanken på 2 lediga innebandydagar i hela september gör att jag nästan brister i gråt. Det här är inte vad jag vill göra, men det enda jag gör.
Dessa två ting är de ting som trycker ner mig. Tar bort min lycka i vardagen. Tynger mina redan allt för tunga axlar. Jag vill leva mitt liv, men jag tillåter inte mig själv att göra det för jag bevarar dessa två ting i det.
Men jag vet att det är tack vare en av dessa, som jag någon gång i framtiden kommer att kunna leva. När innebandyn når sitt slut har jag mina vänner, min familj och mina minnen, det då jag är redo för världen. Med den kunskap ni givit mig kan jag ta mig över de första hindren, för att sedan med den kunskap jag får på vägen ta mig över de nästa. Man behöver ingen skola för att överleva, man behöver livserfarenhet. Eller låt mig korrigera den meningen...
Man borde inte behöva någon skola för att överleva, allt man borde behöva är livserfarenhet. Det är så jag tänker jobba, dock med ett gymnasiebetyg i bakfickan för att inte göra min mamma besviken. Men när min bok står i din hylla, tänker jag tända mig en brasa och slänga i gymnasiebetygen så fint. Därefter ska jag klappa min mor på axeln, le med ett leende som bara skriker "I told you so".
Jahara.
When the sand runs out
Kanske en paus, tills jag hittar min väg tillbaka?
Ytliga ting som inget betyder, utan sker bara för att?
Ett farväl, ett på återseende, eller ingenting?
En emobild på detta.
jahara.