BUTTAHARA

Det här är inte något bra retoriskt tal.
Men det har fått delar av vår grupp i klassen att älska det. Skratta åt det!

Hej publiken, hur mår ni egentligen?

Ahara.

Jag är trött.
Jag är trött på innehållet i mitt liv.
Skola och innebandy. Det är den jag är. Johanna Skogh. Skola och innebandy. Samma saker, olika namn.
Detta kunde ha varit awesome för den människan som gillar skola och innebandy. Men för den människan som känner lika stor kärlek till en fisk som de två tidigare nämnda tingen, för den människan är det inte ens ett a i awesome.

Skolan.
Ibland brukar jag sitta och tänka på vad jag lär mig och vad lärandet kommer att göra med min framtid.
Derivatan, den kan jag nu. Efter 2 år framför matteboken har jag lärt mig något jag absolut inte kommer att ha någon användning till. Min svenska, mitt sätt att skriva, det lilla i det som är bra, det kan jag inte tacka Svante för. Blogg.se ska ha den tacken. Jag ska ha den tacken. På grund av att jag själv har suttit och nötat, skrivit inlägg efter inlägg, har jag tagit mig dit jag är på den fronten. Däremot har Svante lyckas fått mig att tvivla på det jag kan och på det jag kommer att åstadkomma. Fysiken, 250 poängs fysik a samt b. Jag tackar Gud för denna kunskap. Min morgondag skulle vara långt ifrån lika enkel om jag inte Göran hade lärt mig allt som han lärt mig. Hade jag kunnat allt jag borde ha kunnat, alla konstanter och allt som man nu lär sig, skulle mitt huvud förmodligen varit helt borta. Min framtid skulle inte ha någon strimma ljus. Så tack Göran, tack för att du inte lyckades trycka in ett enda ord av förståelse i mitt huvud.

Det är inte skolan som har format den jag är. Det är den som har fått mig att ibland bli den jag inte vill vara.

Innebandy.
Jag vet att det är historier om er, ÖSK, som jag kommer att berätta för alla jag möter där ute i världen. Det är er jag kommer att tala högt om. Med stolthet kommer jag att berätta vad vi har gjort tillsammans som en stor familj. Men sporten i sig ger mig ingen lycka. 60 minuter på planen känns som en evighet. Minst en gång i minuten tittar jag på klockan och suckar för att den inte går fortare. Min enda glädje till sporten är ni. Resten är en känsla av obehag, hat och ångest. Den gör ont. Tanken på 2 lediga innebandydagar i hela september gör att jag nästan brister i gråt. Det här är inte vad jag vill göra, men det enda jag gör.

Dessa två ting är de ting som trycker ner mig. Tar bort min lycka i vardagen. Tynger mina redan allt för tunga axlar. Jag vill leva mitt liv, men jag tillåter inte mig själv att göra det för jag bevarar dessa två ting i det.
Men jag vet att det är tack vare en av dessa, som jag någon gång i framtiden kommer att kunna leva. När innebandyn når sitt slut har jag mina vänner, min familj och mina minnen, det då jag är redo för världen. Med den kunskap ni givit mig kan jag ta mig över de första hindren, för att sedan med den kunskap jag får på vägen ta mig över de nästa. Man behöver ingen skola för att överleva, man behöver livserfarenhet. Eller låt mig korrigera den meningen...
Man borde inte behöva någon skola för att överleva, allt man borde behöva är livserfarenhet. Det är så jag tänker jobba, dock med ett gymnasiebetyg i bakfickan för att inte göra min mamma besviken. Men när min bok står i din hylla, tänker jag tända mig en brasa och slänga i gymnasiebetygen så fint. Därefter ska jag klappa min mor på axeln, le med ett leende som bara skriker "I told you so".

Jahara.

Elfte september. Jag minns det som igår. Jag minns vad jag gjorde innan jag kom hem för att slå på TVn. Innan jag slog på TVn som visade samma bilder om och om igen. Inte på en kanal. Inte på två. På alla.

Idag är det Ground Zero. Då var det World Trade Center. 
Här är min saga om de två tornen: 

Där satt jag och blåste förgäves i min Oboé, ont i huvudet hade jag, som vanligt när jag spelar detta instrument. Mitt emot min lärare som heter Olle, han log med hela sitt ansikte när jag lyckades spela "Hang down your head Tom Dooley". Efter den lååånga lektionen på 20 minuter gick jag mot min cykel, Olle hängde med ut för att han som vanligt skulle röka pipa.
Där ute möter vi eleven som slulle spela efter mig. Han sa någoning om att world trade center hade rasat. Jag fatta ju inte vad det va, så jag cyklade hem, som vilken dag som helst. Väl hemma insåg jag vilken tragedi som just hade inträffat. De två höga torn i NYC som fascinerat många stod inte längre där. Sagan om de Två tornen var slut.



Ahara. 

Fan. Man har ju lust att blogga om vad man har gjort den här dagen.
Men det är ju inte kul att läsa ingenting. Vilket betyder att jag inte har gjort någonting.

ahara.