BUTTAHARA

Nu är tiden äntligen kommen för mig att få skriva ett för jävla långt inlägg om år 2008.
Jag minns hur året inleddes. Det var jag och Alice som vandrade på stadens gator, hälsade på folk och räknade kramar. Sen gled vi hem och såg slutet på en film vi hade påbörjat innan 12 slaget. En perfekt start på ett mindre perfekt 08.

Året fortsatte med innebandy. Det blev tvåsiffriga vinster, 3 seriesegrar, kval, dm, förlust och vinst. Jag gjorde mitt livs bästa helg i Tidaholm, men med udda målet åkte vi ut och missade innebandyfesten. Därefter återvände allt till sitt vanliga. Suget var noll, hatten låg nästan på hyllan, men det finns ljus i varje mörker, detta ljus hette distriktslaget. Jag kände en kärlek till sporten och det var en känsla jag hade glömt bort. Jag ville träna, jag ville åka till Kumla och fånga bollar, men framför allt ville jag träffa folket. Vi vann inte SM, men jag vann otroligt många vänner, och inget guld kan slå det.

Efter damjunior västmanland finalen som vi tog hem med 6-3.

Den 9:e maj tog jag ett beslut som jag kanske ångrar lite idag, jag ersatte mitt röda hår med brunt. Resultatet var bra ett tag, men har man en gång gått rött, känns inget annat som hemma.
Ungefär vid denna tid var det också dags för en så kallad Allstar match, en match jag fick delta i. Jag fick dela kassen med Hanna Sihlman, en Sihl som visade sig att bli mitt nya lilla ljus. Matchen gick till seger för vitt, och så vitt jag vet så var jag vit.

Efter att ha genomlidit en första termin som en elev på digital design fick jag äntligen lov, ett lov som också innebar studenten för min kära syster, samt för andra nära och kära. Alice och jag skrev en fin dikt och läste den för våra lite onyktra kamrater. Gud vad de söp.

Sophie, Jossan, Siri(saknad) och Jenny

Sommarlovet gled på och det var dags för mig att för första gången lämna landet utan mor och far. De hade nu ersatts med 6 tjejkompisar och 9 "män" jag aldrig tidigare hade beskådat. Turkiet var målet och att supa var syftet, ett syfte som kan verka konstigt för en nykterist. Men i 14 dagar var vi där, dansade, solade, badade, åkte båt, spydde nästan på en båt, gick på stan, träffade folk och skapade minnen. Vad man kan tänkas notera är också att jag inte drack, utan jag är fortfarande en trogen nykterist, precis som muslimer troget ber klockan 5 på morgonen. Det är faktiskt något som skrämde mig där borta, ja jisses vad läskigt det var.


Lovet fortsatte i fina steg, borträknat den ständiga fysträning som inte tog uppehåll. Semestergolfen tog fart. Jag och Alice åkte ut och ägde Lanna. Vi vann inte ett skit, men vi slog boll med glädje och roade de äldre med rutin, vi roade med rutin, de äldre hade ingen rutin. Maria Roth är dock ett stort undantag.

Innan detta underbara lov skulle ta slut insåg jag att det närmaste jag kunde komma en hund var att skaffa katt. Så när Izzy fick bebisar snodde vi en. Sofia kläckte namnet, Linnea stod för dopet, Zeke var ett faktum. Även här finns det något att notera och det är att han numera går under namnen Cp, offer och idiot.

Skolan började, innebandy med klubba och boll likaså. Ett litet kliv i fel riktning. Men KFUM spelarna kom och gav lite liv i ÖSK. Skolan förblev dock som den alltid varit och det är inget att hurra över.

Sen är det en tidsperiod jag ofta glömmer, 26:e september till 10:e oktober. Jag vet inte varför den flyger ut mitt lilla kontor. Vet inte om jag ska kalla det en besvikelse eller inte, men jag tror att det är precis vad det var. Jag gjorde inte det bästa av situationen, jag hade mina chanser att uppleva staten och jag tog den inte. Men ett land som USA lämnar man ju självklart inte utan minnen, dåliga som bra.


Det var efter USA jag tog beslutet att sluta flytta mellan mor och far, utan istället bara bo hos kära mor, Nemo och Cp. Detta beslut var nog ett av de bästa besluten under hela 2008. Det sämsta var att skriva mitt namn på det där satans pappret.

Askersund, byn där allt händer. Det börjar med en liten dansfilm på torget, slutar med en hel julkalender. Man kan inte göra mycket annat än att älska Askersund, och folk, det är där man lever på riktigt. Står stadigt på toppen och gör det jävligt bra. Det har inte så mycket med själva byn att göra, det har med deras befolkning att göra, den underbara befolkningen.

Jag kanske har skrivit några ord för mycket, men egentligen är det många ord för lite. För er som har orkat hit, tack, det är över nu. Tänker inte sammanfatta något, tänker inte gå in och bli djup, inte nu. Utan jag sätter punkt, lämnar 08 och välkomnar 09.

Jahara.