BUTTAHARA

Läger har stått på schemat och när jag satte mig i mål kände jag mig mindre hemma än vad jag har gjort på länge. Suget fanns inte alls och viljan lämnade jag hemma hos familjen Dohn. Knäna gick sin väg till smärtan, fötterna och Mr trapezius lika så.

Var det värt det?
Varenda jävla sekund.


Jahara.